Jag slukar alla filmer som handlar om klassiska monster och Bigfoot är en tacksam figur att göra film om. 

De allra flesta filmerna om den gåtfulla varelsen kretsar nästan alltid kring samma upplägg – en grupp människor ger sig ut i de väldiga amerikanska skogarna för att ta reda på om Bigfoot är myt eller sanning. Bruce Wemple (regi) och manusförfattaren Anna Shields (som även spelar en huvudrollerna) håller sig också till samma premiss. 

Här följer vi ett gäng studenter som uppsöker skogarna i nordväst på en Bigfoot-expedition, trots att det sker i något som kallas ”Dödsmånaden”, men som istället konfronteras med Wendigo – en betydligt mer aggressiv, mytomspunnen varelse som sägs ruva på mänskliga själar och som kan förvandla sina offer till mordiska kannibaler. 

Konstellationen Wemple-Shield säger i intervjuer att deras ambition var att skapa en klassisk popcorn-skräckis med 80-talskänsla, Evil Dead-atmosfär och glimten i ögat. Det tycker jag att de lyckats bra med. Pengar är inte allt. Med energi, entusiasm, lite hederligt splatter och rätt inställning levererar de allt vad man förväntar sig av en kul lågbudget-monsterrulle. Här har man förutom två klassiska kryptozoologiska fenomen även lyckats blanda in både kannibaler, zombier och vampyrer. Det får filmskapare också alltid extra plus för.

Turerna kring Charles Manson (1934-2017), hans ökända gäng och det bestialiska mordet på skådespelerskan Sharon Tate och hennes vänner i augusti 1969 upphör aldrig att fascinera. Det har gjorts åtskilliga filmer baserade på det mytomspunna fallet, men den här rullen (med manus och regi av Andrew Jones) tillhör inte ”bio-pic-filmerna”. (Det är för övrigt en av fem filmer på samma tema som gjordes 2019 för att markera 50-årsdagen av morden.)

Vi följer rocksångerskan Margot (Brendee Green) som 1992 flyttar till det ökända huset på 10050 Cielo Drive för att spela in ett nytt album. Husets våldsamma förflutna börjar snart spöka och Margots liv förvandlas till en mardröm när hon börjar göra egna efterforskningar om vad som en gång hände i huset. Mer ska inte avslöjas i förväg. 

Det är en udda och finurlig twist på verklighetens händelser. Ciaron Davies är väldigt porträttlik som Charles Manson.

Storyn är löst baserad på Trent Reznor, frontmannen i Nine Inch Nails, som 1994 hyrde in sig i huset på Cielo Drive strax innan det revs samma år. Här byggde han egen studio – döpt till ”Le Pig” efter ordet som var skrivit i Sharon Tates blod på dörren efter morden – för att spela in albumet The Downward Spiral. 

Filmens interiörscener är inspelade i brittiska Swansea. Exteriörscenerna filmades i Chatsworth i Kalifornien. Man har även använt gamla nyhetsklipp på det verkliga huset och på Spahn Ranch, där Manson-sekten höll till, i filmen.

Nu blir det mer Bigfoot av Bruce Wemple (regi) och Anna Shields (manus). 

Den här gången följer vi Sylvia (spelad av Anna Shields) som på jakt efter en förklaring till sin väns mystiska försvinnande hamnar i Whitehall, NY och i trakter som är notoriska för sina Bigfoot-observationer. På vägen stöter Sylvia ihop med en annan kvinna som förändrar hennes liv mer än hon kunnat ana. En tragedi rullas upp och plötsligt är historierna om Bigfoot inte längre hennes värsta problem för att rädda livhanken.

Det här är mer drama än traditionell skräck, men fungerar ändå hyggligt som en lite annorlunda monsterrulle och en udda twist på hela Bigfoot-genren.

Filmen har ingenting att göra med författaren Roald Dahls novell Tales of the Unexpected: The Royal Jelly. Titeln syftar här till det sekret som bina matar bidrottningen med. Det är en bisarr rulle som kretsar kring Aster (Elizabeth McCoy), en nördiga highschool-tjej som mobbas för att hon har egna bikupor. Hon har det inte mycket lättare hemma där både hennes styvmamma Tremaine (Fiona McQuinn) och halvsyster Drew (Raylen Radner) behandlar Aster som något katten släpat in från gatan.

Asters tillvaro förändras när hon får en ny lärare, Tresa (Sherry Lattanzi) som också intresserar sig för biodling och som tar Aster under sina vingars beskydd. Sedan blir det överraskande skruvat i en rulle som blinkar både till Dario Argentos Phenomena, The Swarm och Invasion of the Bee Girls med en hel del Carrie, fast det drar mer åt drama än skräckhållet. Eller kanske en mix av svart komedi och ”Body horror”. 

Joanna (Tianna Nori) är en nybliven mamma vars man hellre ägnar sig åt sitt jobb och sin karriär. Ensam i en risig lägenhet börjar Joanna tvivla på sin mentala hälsa i takt med att relationen med maken Jeff (Mark Matechuk) krackelerar och Joanna får för sig att huset är besatt av en ond kraft. Snart upptäcker hon att byggnaden faktiskt ruvar på ett våldsamt förflutet som allt mer börjar påverka hennes tillvaro.

Inte alls tokigt psykologiskt skräckdrama som andas lika delar klassiker som The Shining och Rosemary´s Baby. Stämningsfullt med spooky, tät atmosfär och en rätt påtagligt nervig känsla. Tianna Noris gripande skådespel berör, men även Matechuk övertygar i rollen som den självupptagne maken. John Ainslie (manus och regi) portionerar skickligt ut ledtrådarna bit för bit till det mysterium som sakta rullas upp och som vågar låta bli att skriva åskådarna på näsan.