Coronapandemin har för alltid skrivit om reglerna för hur se vi på filmer som handlar om dödsbringande virus. Det vi skrattade åt som science fiction för bara några år sedan har blivit en skrämmande verklighet idag. Nu skrämmer egentligen ett virus mer än vilka blodtörstiga monster som helst för nu vet vi ju att de filmiska smittorna kan vara precis lika dödliga som på film.

Hendrik Faller (manus och regi) har tråcklat ihop ett nervigt litet kammarspel om hur en mystisk epidemi sprider sig över Europa. Jaques (Tom Miller) har stängt in sig i sina föräldrars stuga i Alperna för att överleva smittan när den beväpnande ukrainska tjejen Kara (Anya Korzun) bryter sig in, tätt följd av två fransmän. Jaques hålls snart gisslan i sitt eget hem och stämningen i stugan blir fort hotfull. En rulle som påminner en hel del om den klaustrofobiska stämningen i Into the Night.

Kate (Jeannine Kaspar) är på affärsresa på Cypern när hon måste ta hand om sin yngre syster Liz (Kseniya Pinch) som blivit utsparkad från sin skola i England. Det skär sig snabbt mellan de omaka systrarna. Liz saknar sina kompisar och är sur för att hon tvingas umgås med sin överbeskyddade syster. På en nattklubb blir Kate kompis med Myrianthy (Marianna Rosset). Där träffar de också två killar som bjuder dem på en ballongfärd följande morgon. Men utflykten förvandlas snabbt till en katastrof. Ballongen sliter sig och driver allt längre ut till havs. De saknar täckning till mobiltelefonerna och snart börjar gasen till varmluftsaggregatet att ta slut. På Cypern blir Liz samtidigt överraskad av Myrianthys pojkvän och ”partner in crime” Jack (William Baldwin) som bryter sig in för att länsa, vad han tror är ett tomt, hotellrum på värdesaker.

Spännande, småtrevligt och underhållande.

Jag vet inte hur många filmer och dokumentärer det har gjorts om den bestialiske Jack Uppskäraren. Men det är en kriminalgåta som fortfarande fängslar och berör. Den här rullen drar mysteriet ett varv till och försöker hitta en egen liten twist genom att skruva lite på verklighetens händelser.

Vi är tillbaka i London 1888 och de fattiga, skitiga gränderna Whitechapel-distriktet. Den ökände mördaren skördar nya offer. Paniken i stan sprider sig och Scotland Yard står lamslagna utan spår efter förövaren. Kriminalinspektör Rees (Phil Molloy) slår sig ihop med rättsläkaren Locuqe (Jonathan Hansler) som har egna demoner att slåss mot. Men hur kommer det sig att han tycks känna både flera av offren? Och varför är reportern Stubb (Chris Bell) alltid före polisen på mordplatserna? 

Ett intressant kammarspel som gör det mesta av en minimal budget och begränsade miljöer.

Frågar ni mig gör det alldeles för lite filmer om Area 51. Om man som jag har varit och snokat på plats i Nevadaöknen kring den sägenomspunna basen är det tacksamt att leka med alla knasiga konspirationsteorier och vilka hemligheter det topphemliga stället egentligen ruvar på.

Här är det ett ungt par, John (Sam Schneider) och Carina Maxey (Arielle Uppaluri) som efter att ha bevittnar ett mystiskt fenomen bestämmer sig för att tillsammans med några UFO-spanare campa utanför Area 51 i hopp om att ta reda på vad det är de har sett. Naturligtvis upptäcker de snart att de inte är välkomna i trakterna och ställs inför en upptäckt de aldrig kunna föreställa sig. Förutsägbart, men en underhållande klichéfest.

Rörande, drabbande och prisbelönt drama som var Italiens Oscarsbidrag 2017 där de flesta rollerna spelas av de boende i det fattiga Kalabrien, samma ruffiga område i södra Italien där handlingen utspelar sig.

Pio (Pio Amato) är 14 år, men har bråttom att växa upp och hålla jämna steg med sin äldre bror som också är hans stora förebild i livet. Han dricker, röker och vill hänga med på de äldre killarnas stöldraider. En natt bestämmer sig Pio för att visa sin bror att han är vuxen och jämlik, men det utlöser en rad händelser som för alltid förändras hans syn på livet och världen.

En briljant, tankeväckande och mycket stark skildring av fattigdom, utanförskap och rasism där Jonas Carpignano (manus och regi) känslosamt och rättframt berättar om misär, svek, kriminalitet och fördomar utan att moralisera eller fördöma.