Kultfilm.
Det är ett begrepp som blivit alltmer missförstått, urvattnat och missbrukat under årens lopp. Det gäller också en massa andra epitet som klistras på filmer. Som det här med så kallad ”kvalitetsfilm”.

Bara för att en film handlar om cancersjuka ensamstående mammor, arbetslösa byggjobbare eller något annat sorgligt så betyder det inte att filmen i sig är bättre eller viktigare än alla andra filmer. På samma sätt är kvaliteteten på underhållningsvärdet en helt annan femma.  Kvalitet är alltid något subjektivt, sen kvittar det vad kritikerna tycker. En film gjord i svartvitt eller som är så långsam så att klockorna går baklänges har inte nödvändigtvis ett automatiskt högre kvalitetsvärde än en våldsam actionrulle om rullskridskoåkande framtidsgäng med 80-talsfrisyrer i New York

Lågbudget är ett annat exempel.  Det behöver inte vara synonymt med dåligt.  En dålig film är heller inte automatiskt en kalkonrulle. Ibland kan det förstås vara så. Men långt ifrån alltid. På samma sätt behöver en budget motsvarande ett mindre afrikanskt lands statsskuld inte betyda att en film nödvändigtvis blir en publiksuccé – eller ens en bra film, även om man har plockat in kända affischnamn och en hyllad regissör.  Talang har aldrig någon prislapp. ”Kult” är en också stämpel som en film måste förtjäna. Det finns många exempel på filmer som gjorts för kaffepengar och med tiden ändå blivit både publikfavoriter och kassavältare – och kult. Som Night of the Living Dead, och Sharknado.  Men sen ska man också tänka på att lågbudget, obskyra karaktärer och kassa specialeffekter heller inte automatiskt gör en film till en kultrulle. En ”klassiker” är aldrig per automatik en ”kultfilm”.  Men det blir inte en obskyr eller dålig film heller.

Det finns en del kriterier som en film bör uppfylla för att bli kultförklarad.  Jag säger ”bör” för det här handlar om rätt luddiga regler. Läser man på Wikipedia definierar man kultfilm som ”en typ av film som omhuldas av en begränsad grupp, till exempel en subkultur, oftast även efter många år. Gäller oftast för en rätt speciell film.”  Vad som gör en film ”rätt speciell” har man inget svar på. Men det kan handla om mordiska dvärgar, omotiverade nakenscener eller flygande hajar. Wikipedia slänger också in en brasklapp.  ”Svårigheten att definiera begreppet och subjektiviteten för filmer som kvalificerar sig som en kultfilm, speglar tvisten om vad som är, eller inte är konst.” Man kan också läsa att termen ”kultfilm” användes först på 70-talet och då för att beskriva kulturen som omgav underground-film, även om ordet kult var vanligt förekommande i filmanalyser i decennier före det.

Många gånger handlar kultfilmer om filmer som först blivit sågade och många år senare hittat en ny publik som plötsligt upptäckt nya kvaliteter och börjat uppskatta den igen. Plan 9 from Outer Space är en sån film – utskälld, hånad och bortglömd efter premiären. Filmen visades sen på amerikansk teve i drygt 20 år utan att väcka någon uppmärksamhet. När författarna Harry och Michael Medved 1980 i sin bok The Golden Turkey Awards kallade filmen ”den sämsta som någonsin gjorts” blev det annat ljud i skällan. 

Plötsligt ville alla se filmen. 

Då tyckte folk att den var så dålig att den blev bra. 

Kulstämpeln fick man på köpet.

Samma sak gäller för B-filmer som Pink Flamingos, The Harder They Come och El Topo.
Det var filmer som ingen brydde sig om förrän de på 70-talet började visas och dra publik på midnattsföreställningar på sjaskiga småbiografer och Drive-in-biografer runt om i USA.  Det var också då de fick sina kultstämplar.The Rocky Horror Picture Show är en av de mest kända kultfilmerna. 
Det är en brittisk lågbudget-parodi på amerikanska Sci-fi och B-skräckisar som blev sågad och utskälld vid premiären, men sen fick nytt liv när den började visas på en New York-biograf där publiken gjorde det till en grej att komma utklädda till filmens karaktärer och högljutt citera filmens repliker under föreställningen. När fenomenet spreds – först till andra biografer i USA och sen till resten av världen – blev filmen förstås kultförklarad.

Det är lite samma sak med The Big Lebowski.

Filmen floppade efter premiären, men fick ändå en liten och växande skara fans som aldrig slutade prata om filmen och som såg den om och om igen. Kulstämpeln kom när flera biografer – numera även i Sverige – började hylla filmen genom att visa den på årliga Lebowski-fester och locka mer och mer publik till visningarna.

Om jag själv ska definiera en kultfilm, så får det gärna handla om gamla filmer som antingen sågats eller glömts bort och med åren hittat en ny publik.
Jag kör på den klassiska definitionen, alltså. Därför blir jag irriterad när recensenter och distributörer kallar nya filmer för ”kult”, ”kultförklarad” eller ”en blivande kultfilm”. Varken regissörer, distributörer eller recensenter kan bestämma sånt. 

Det måste alltid vara upp till publiken att avgöra vilka filmer som ska kultförklaras – och en film kan aldrig bli ”kult” över en natt eller bara för att en regissör själv anstränger sig för att göra en film som är tillräckligt knasig för att locka folk till att kultförklara den.

Thomas Nilsson